Fru Lind

Igår var jag helt slut i kroppen så gick och la mig kl 21:05.(plus att jag legat inne på barnens rum innan de) Och hade jag inte lagt mig då, hade jag nog somnat på den plats jag befann mig just då!

 

Det vart inte mkt sömn natten innan. Tror jag somna vid 03:00 tiden och sov högst 3-4 timmar den natten. Oroliga för farfar gick de inte att koppla av, hur trötta vi än var! :(

 

Igår tog vi oss en promenad upp till sjukhuset i de underbara vädret. Sedan tog vi och svalkade oss med en glass innan vi tog hissen upp till sjätte vårning för att besöka de som betyder mest för oss. Och jag försökte bita mig i läppen för att inte börja gråta. Men de var omöjligt! Att se honom ligga där, gjorde för ont. Det värkte i hela kroppen. jag fick riktigt leta efter luft där ett tag. Usch, de gör så ont. Och ögonen svider... Vi vet att vi inte kommer få tillbaka våran farfar pappa & svärfar som han var innan och han kommer inte heller bo där han har bott i över 20år. Det gör ont att tänka på allt de. Men ändå kan man inte låta bli. Allt bara kommer. Och på en och samma gång! :(

 

Nu hoppas vi på att han i alla fall kan änvanda båda sina armar efter den träning som han kommer att få hjälp med nere i Skene. Men gå kommer han nog aldrig mer kunna göra igen! :'(

 

Igår när vi var uppe:

Bella tog fram sin hand till farfar igår, och så höll hon honom i handen en bra stund. De var precis som hon visste vad som händer. Och att han är sjuk! Så sa hon "fafa" de va så fint att se hennes lilla hand i hans stora.

Melvin vart ledsen när vi skulle gå, och när han kramade honom. Det gjorde ont... Han är ju den som verkligen förstår av barnen va de är som händer. Även om han inte vet om allt. Han vet att farfar inte kommer bli som innan och att hans hjärna inte är som innan. Pga att han fått en stroke. (en enorm sådan).